Oanständiga böcker och pamfletter hade funnits sedan restaurationen. Fem nummer av "Wandering Whore" hade publicerats mellan 1660 och 1661, och "A Catalogue of Jilts, Cracks & Prostitutes, Nightwalkers, Whores, She-Friends, Kind Women and Other of the Linnen-Lifting Tribe" gavs ut 1691.

Men "Harris's List of Covent Garden Ladies", en årlig förteckning över prostituerade i London som publicerades 1757-1795, var en georgiansk bästsäljare. Den lilla guideboken trycktes och publicerades varje år vid jul och såldes för två shilling och sex pence. En rapport från 1791 uppskattar att Harris's List sålde minst 8 000 exemplar per år! Det verkar som att denna lillaboken var oumbärlig läsning för herrar som besökte London på nöjesresa.

London var vid den här tiden en stad som präglades av prostitution, och Covent Garden var ett av de mest drabbade områdena. Mer än två tredjedelar av Londons "disorderly houses" eller "houses of ill repute" (bordeller) fanns runt Covent Garden och the Strand.

Detta var en trång, pulserande och livlig del av London, fylld av människor från alla samhällsskikt: konstnärer, skådespelare, författare, musiker, kriminella, prostituerade och gatuparker. Shakespear's Head Tavern och Bedford Coffee House, som gränsade till de två stora teatrarna Covent Garden och Drury Lane, var de mest populära tillhållen. Här hittade man inte bara gatuparker utan också berömdakurtisaner och "skådespelerskor" som umgås med aristokrater och vanliga brottslingar.

Detalj från Richard Newtons "Progress of a Woman of Pleasure", 1794

Den ursprungliga författaren till Harris's List var förmodligen poeten och fyllot Samuel Derrick. Han sägs ha blivit vän med Jack Harris (John Harrison), hovmästare på Shakespears Head Tavern och självutnämnd "Pimp-General of All England". Jack Harris hade sammanställt en lista på över 400 av de mest välkända prostituerade i London. Den ursprungliga Harris's List baserades på detta dokument.

Harris lista nämnde omkring 150 prostituerade som arbetade runt Covent Garden och beskrev var och en av dem i lökiga detaljer. Information inkluderades om var man kunde hitta dem, hur de såg ut, deras allmänna hälsa, lite om deras förflutna, deras "specialiteter" och deras priser, som varierade från fem shilling till fem pund. De flesta beskrivningarna var berömmande, men vissa var allt annat än det. 1773 års listaför Miss Berry beskriver henne som " nästan rutten, och hennes andedräkt kadaveraktig ".

Kitty Fisher, en framstående kurtisan.

Hon förekommer i minst en utgåva av Harris's List.

Ett vanligt klagomål mot gatuprostitution var det fula språk som användes, men Harris's List verkar inte alltid tycka att detta är oattraktivt: Mrs Russell beundrades för sin "vulgaritet mer än något annat, hon var extremt skicklig på ovanliga eder".

Nedan följer ett exempel på en post från 1761 års Harris's List:

"Jenny Nelson, St Martins Lane.

En glad och smart tjej, ett bra sällskap vid bordet, men särskilt glad i sängen; det finns få horor som är så generösa som hon, och hon ger ofta tillbaka pengarna när hon gillar sin man; men hon dricker förfärligt mycket och är då alltför benägen att vara fräck."

Förutom de prostituerade nämndes även några av deras kunder i listorna, bland annat kung George IV, författaren James Boswell och statsmannen Robert Walpole.

Prostitutionen i London var så omfattande att konstnären William Hogarth 1731/2 skapade "A Harlot's Progress", en satirisk och moralistisk serie med sex målningar och gravyrer som berättar historien om en ung kvinna som anländer till London från landet och blir prostituerad.

Plansch 2 från Hogarths "A Harlot's Progress

Attityderna till prostitution hårdnade mot slutet av 1700-talet. Den allmänna opinionen började vända sig mot Londons sexhandel, och prostitution ansågs nu vara oanständigt och omoraliskt.

Den sista Harris's List publicerades 1795. Idag anser vissa historiker att Harris's List är ren erotik, men på den tiden verkar den ha varit en oumbärlig guidebok för män som sökte nöjen i London.