Ursprunget till den traditionella "Sailors' Sea Shanty" har gått förlorat genom tiderna. Shantyn kan spåras till åtminstone mitten av 1300-talet och härstammar från de gamla segelfartygens dagar.

Shantyn var helt enkelt en arbetssång som såg till att sjömän som utförde tunga manuella uppgifter, som att trampa runt capstan eller hissa seglen för avgång, synkroniserade sina individuella ansträngningar för att effektivt utföra sin kollektiva uppgift, dvs. helt enkelt se till att varje sjöman tryckte eller drog, exakt samtidigt.

Nyckeln till att få detta att hända var att sjunga varje sång, eller shanty, i rytm.

Oftast var det en solosångare, en shantyman, som ledde sången och besättningen sjöng med i refrängen.

Även om själva sjungandet av dessa sånger kan dateras flera hundra år tillbaka, är ursprunget till ordet "shanty" nyare. Endast spårbart via ordböckerna till omkring 1869 finns det ett antal variationer i stavningen av shanty, inklusive chantey och chanty. Det finns också en viss debatt om den faktiska härledningen av ordet shanty, med vissa citerar det franska ordet "chanter", "attsing", medan andra föreslår det engelska "chant", synonymt med de religiösa gregorianska sångerna.

Men om vi ska gå in på de tekniska detaljerna i dessa sjömanssånger så finns det faktiskt två huvudvarianter av shantyn, Capstan Shanty och Pulling Shanty.

I likhet med soldatpojkarnas marschsånger sjöngs Capstan Shanty för att ackompanjera arbete av regelbundet rytmisk natur, som att trampa runt capstan för att lyfta det tunga järnankaret. Utan några speciella krav annat än att fånga uppmärksamheten hos - och naturligtvis roa - sjömännen, kunde praktiskt taget vilken ballad som helst användas för detta ändamål, förutsatt att den levererades vid rätt tidpunkti önskat tempo och gärna med några "smutsiga" anspelningar... "Farewell and Adieu to you, Ladies of Spain" skulle kanske vara ett känt exempel.

Pulling, eller Long Drag, Shanty krävde dock något lite mer specialiserat för att komplettera det spasmodiska och oregelbundna arbetet med att höja yardarmarna eller hissa seglen. Med arbete av denna typ, förutom att hålla seglarnas uppmärksamhet var det också nödvändigt att se till att alla drog tillsammans exakt samtidigt, med en tillräcklig paus däremellan för att återfå ett nytt grepppå repet, samt att hämta andan inför nästa ansträngning. Vanligtvis innebär denna typ av "call and response"-shanty att en ensam shantyman sjunger versen medan sjömännen sjunger med i refrängen. Med shantyn "Boney" som exempel;

Shantyman: Boney var en krigare,

Crew: Way, hey, ya!

Shantyman: En krigare och en terrier,

Besättning: Jean-François

I sitt svar till shantymanen skulle besättningen dra sig samman exakt på den sista stavelsen i varje rad.

Utan tvekan var dock den främsta attraktionen med båda shantyerna att ge en känsla av humor och en anda av skoj till de hårda manuella uppgifter som sjömännen mötte varje dag på de långa havsresor som de uthärdade. Det sägs att det var värt ett par extra händer att ha en bra shantyman ombord, och därför fick denna värdefulla tillgång ofta särskilda privilegier som lättare uppgifter och /...eller kanske ett extra glas rom.

När de nymodiga ångfartygen kom var det dock slut med de stora skeppen och behovet av rå arbetskraft. Vid sekelskiftet 1900 hördes därför sjömanssångerna sällan och hade nästan glömts bort, men tack vare flera framstående personer, däribland Cecil James Sharp (1859-1924), har vi fått ett arv med mer än 200 av dessa sjömännens arbetssånger.

Sharp reste runt i landets handelsstäder och fiskebyar och intervjuade pensionerade gamla sjömän och skrev ned både text och musik till dessa traditionella arbetssånger i ett antal samlingar, bland annat "English folk-chanteys : with pianoforte accompaniment, introduction and notes", som först publicerades 1914.

På senare tid har dessa sånger väckts till liv varje sommar av grupper av shantymen som uppträder i sjöfartshamnar (och pubar) över hela landet för att bevara och dela med sig av denna viktiga del av vårt maritima arv.