Det viktorianska arbetshuset var en institution som var avsedd att ge arbete och skydd åt fattiga människor som inte hade möjlighet att försörja sig. Med tillkomsten av fattigvårdslagen blev de viktorianska arbetshusen, som utformats för att hantera frågan om fattigdom, i själva verket fängelsesystem där de mest utsatta i samhället internerades.

Det hårda systemet med arbetshus blev synonymt med den viktorianska eran, en institution som blev känd för sina fruktansvärda förhållanden, tvångsarbete för barn, långa arbetsdagar, undernäring, misshandel och vanvård. Det skulle bli en skamfläck för en generations sociala samvete, vilket ledde till motstånd från personer som Charles Dickens.

"Snälla herrn, jag vill ha lite mer".

Denna berömda fras från Charles Dickens "Oliver Twist" illustrerar den mycket bistra verkligheten i ett barns liv på fattighuset under denna tid. Dickens hoppades genom sin litteratur kunna visa på bristerna i detta föråldrade system med bestraffning, tvångsarbete och misshandel.

Den fiktiva skildringen av karaktären "Oliver" hade faktiskt mycket verkliga paralleller med de officiella arbetshusreglerna, där församlingar lagligen förbjöd andra portioner av mat. Dickens gav därmed en nödvändig social kommentar för att belysa den oacceptabla brutaliteten i det viktorianska arbetshuset.

Det exakta ursprunget till fattighuset har dock en mycket längre historia. Det kan spåras tillbaka till fattigvårdslagen från 1388. I efterdyningarna av digerdöden var bristen på arbetskraft ett stort problem. Arbetarnas rörlighet till andra församlingar i jakt på bättre betalt arbete begränsades. Genom att anta lagar för att hantera lösdriveri och förhindra social oordning, ökade lagarna i själva verket destatens engagemang i sitt ansvar för de fattiga.

På 1500-talet blev lagarna mer distinkta och gjorde tydliga avgränsningar mellan dem som var genuint arbetslösa och andra som inte hade för avsikt att arbeta. I och med kung Henrik VIII:s upplösning av klostren 1536 försvårades dessutom försöken att hantera de fattiga och utsatta eftersom kyrkan hade varit en viktig källa till hjälp.

År 1576 föreskrevs i fattigvårdslagen att den som kunde och ville arbeta måste göra det för att få försörjning. 1601 infördes ytterligare en rättslig ram som innebar att församlingen fick ansvar för att införa fattigvård inom sina geografiska gränser.

Arbetshuset i Clerkenwell, 1882

Detta skulle utgöra grunden för principerna för det viktorianska arbetshuset, där staten skulle tillhandahålla hjälp och det juridiska ansvaret föll på församlingen. Det äldsta dokumenterade exemplet på arbetshuset går tillbaka till 1652, även om olika varianter av institutionen tros ha funnits redan innan dess.

Personer som kunde arbeta erbjöds därför anställning i ett korrektionshus, som i huvudsak skulle fungera som ett straff för personer som kunde arbeta men inte ville. Detta var ett system som utformades för att hantera de "ihärdiga dagdrivarna".

I och med 1601 års lag tillkom andra åtgärder, bland annat idéer om att bygga hem för äldre eller sjuka. 1600-talet var den tid då statens engagemang i fattigvården ökade.

Under de följande åren infördes ytterligare lagar som skulle bidra till att formalisera arbetshusens struktur och praxis. 1776 genomförde regeringen en undersökning av arbetshusen och fann att den totala kapaciteten i cirka 1800 institutioner uppgick till cirka 90 000 platser.

Några av lagarna var 1723 års Workhouses Test Act, som bidrog till att systemet växte. Lagen innebar att alla som ville få fattighjälp tvingades gå in i arbetshuset och arbeta under en viss tid, regelbundet och utan lön, i ett system som kallades för inomhushjälp.

Dessutom införde Thomas Gilbert 1782 en ny lag kallad Relief of the Poor, men mer känd under hans namn, som tillät församlingar att gå samman och bilda unioner för att dela på kostnaderna. Dessa blev kända som Gilbert Unions och genom att skapa större grupper var avsikten att möjliggöra underhåll av större arbetshus. I praktiken skapades mycket få unioner och denbrist på finansiering för myndigheter ledde till kostnadsbesparande lösningar.

När fattigvårdslagarna infördes tvingade vissa församlingar fram fruktansvärda familjesituationer, till exempel att en man skulle sälja sin fru för att undvika att de blev en börda som skulle bli kostsam för de lokala myndigheterna. De lagar som infördes under århundradet bidrog bara till att förankra systemet med fattighus ytterligare i samhället.

På 1830-talet hade de flesta församlingar minst ett fattighus med fängelseliknande förhållanden. Att överleva på sådana platser var livsfarligt, eftersom dödligheten var hög, särskilt när sjukdomar som smittkoppor och mässling spreds som en löpeld. Förhållandena var trånga med sängar som klämts ihop, knappt något utrymme att röra sig och med lite ljus. När de inte var i sinaEn fabriksliknande produktionslinje där barn användes var både osäker och i industrialiseringens tidsålder inriktad på vinst snarare än att lösa problem med fattigdomen.

År 1834 såg kostnaderna för fattigvården ut att förstöra det system som utformats för att hantera problemet och som svar på detta införde myndigheterna Poor Law Amendment Act, mer allmänt kallad New Poor Law. Det rådde då enighet om att systemet för fattigvård missbrukades och att ett nytt tillvägagångssätt måste antas.

Den nya fattigvårdslagen ledde till bildandet av Poor Law Unions som samlade enskilda församlingar och som försökte motverka tillhandahållandet av hjälp till alla som inte kom till arbetshuset. Detta nya system hoppades kunna hantera den finansiella krisen och vissa myndigheter hoppades kunna använda arbetshusen som lönsamma verksamheter.

Även om många interner var okvalificerade kunde de användas för hårda manuella uppgifter som att krossa ben för att göra gödsel samt plocka ekum med en stor spik som kallades spik, en term som senare skulle användas som en vardaglig referens till arbetshuset.

Tidningsillustration från "The Penny Satirist" 1845, som användes för att illustrera tidningens artikel om förhållandena i Andover Union Workhouse, där svältande interner åt ben som var avsedda att användas i gödningsmedel.

Lagen från 1834 etablerade därmed formellt det viktorianska arbetshussystemet som har blivit så synonymt med den här tiden. Systemet bidrog till att familjer splittrades och människor tvingades sälja de få tillhörigheter de hade och hoppades att de skulle klara sig genom det rigorösa systemet.

Under det nya systemet med fattigvårdsföreningar drevs arbetsstugorna av "förmyndare" som ofta var lokala affärsmän som, enligt Dickens beskrivning, var skoningslösa administratörer som sökte vinst och njöt av andras nöd. Även om församlingarna naturligtvis varierade - det fanns några i norra England där "förmyndarna" sades ha antagit en mer välgörande inställning till sinaFörmyndarskap - de intagna på fattighusen runt om i landet skulle vara utlämnade till sina "förmyndares" karaktärer.

Förhållandena var hårda och behandlingen grym, familjer splittrades och barn tvingades skiljas från sina föräldrar. När en individ hade kommit till arbetshuset fick de en uniform som de skulle bära under hela sin vistelse. De intagna fick inte prata med varandra och förväntades arbeta långa timmar med manuellt arbete som städning, matlagning och att användamaskiner.

Måltid på St Pancras Workhouse, London, 1911

Med tiden började arbetshuset återigen utvecklas och istället för att de mest arbetsföra utförde arbete blev det en fristad för äldre och sjuka. När 1800-talet närmade sig sitt slut förändrades dessutom människors attityder. Fler och fler människor protesterade mot dess grymhet och 1929 infördes ny lagstiftning som tillät lokala myndigheter att ta över arbetshus somÅret därpå stängdes officiellt arbetsstugorna, även om mängden människor som fastnat i systemet och inte hade någon annanstans att ta vägen innebar att det skulle dröja flera år innan systemet avvecklades helt och hållet.

När National Assistance Act infördes 1948 utplånades de sista resterna av fattiglagarna och med dem fattighusinstitutionen. Även om byggnaderna skulle förändras, tas över eller rivas, skulle det kulturella arvet från de grymma förhållandena och den sociala barbarin förbli en viktig del av förståelsen av brittisk historia.

Jessica Brain är frilansskribent med historia som specialitet. Hon bor i Kent och älskar allt som har med historia att göra.